Ibland går det inte riktigt som man hade tänkt sig. Ibland går det helt åt det andra hållet. Ibland är man förberedd. Ibland inte. Ibland är man kanske blind och ser inte vad som egentligen händer, och vad allt betyder. Och ibland händer det bara, fastän inte någon trodde att det skulle det. 

Det finns ingen handbok för hur man ska hantera det. Det finns inget rätt eller fel. Ingen kan säga åt dig hur du ska känna, hur du ska hantera, hur du ska göra. Ingen kan berätta när det kommer gå över. Du har ingenstans att söka svaren, förutom inom dig själv. Och det kan vara det absolut svåraste stället att leta på.

När kommer jag att känna mig som mig själv igen? När kommer andra att börja se på mig och inte se allt det här? När kommer jag att sluta känna mig tom? När kommer det att sluta göra ont? Detta är frågor du ställer dig, frågor du vill få svar på. Inte imorgon, inte om en vecka, nu. Du vill ha svar på dem nu. Du vill att det ska gå över nu. Men det enda svaret du har är att invänta tiden. Med tiden kommer svaren. Med tiden kommer allt att bli bra. 

Men det är också det jobbigaste. Att behöva vänta. Och fortsätta leva i en värld där du inte känner dig som dig själv. Där andra ser på dig annorlunda. Där du känner dig tom. Där det gör ont. I en värld där det känns som att det aldrig kommer att gå över.