Min sömncykel de senaste dagarna har varit katastrofal. För flera anledningar. Men på något vis är det kanske för att jag har börjat känna ett sådant lugn sent om kvällarna. Tankarna snurrar i tystnaden, och jag finner mig själv stirrandes ut i mörkret snarare än njuta av kuddens mjuka känsla mot ett trött huvud. Eller som de senaste dagarna, där jag mer eller mindre bara har tänkt på en sak: Brighton, England.

 

För en vecka sedan hade jag ett möte med det internationella kontoret vid min institution för att få mer information om möjligheter till utbytesstudier för mitt program. Det är ingenting vi direkt fått information om under programmets gång och eftersom vi pendlar mellan tre olika fackulteter och inte har en fri termin som många andra kandidatprogram, har nog många av oss accepterat att det helt enkelt inte är en möjlighet för oss. Men tydligen är det det. Vi kan alltså åka på utbyte! Jag kan alltså få åka på utbyte i Europa under min studietid, fick jag reda på. Inte min absoluta drömdestination, Paris, då jag inte kan flytande franska. Men möjligheterna var ändå många, fick jag berättat för mig på torsdagens möte. Leendet och chocken efter det mötet.. Jag var lyrisk!

 

Efter lite sökande och browsande genom de valbara universiteternas respektive kursutbud fann jag snabbt en sann favorit. University of Sussex, i Brighton. 60 minuter från London. Det är helt sjukt när jag tänker på det. Att jag kan ha möjligheten att redan till hösten bo i ett annat land och studera vid ett universitet i England. Händer detta?! Självklart är ingenting ristat i sten än. En ansökan ska göras och det krävs också att universitetet ska nominera mig för att processen ska ta fart. Men jag har ändå en god känsla. Eftersom mitt program är så pass nytt har ingen ännu åkt på utbyte av oss PPE:are. Detta kan ju därför ge mig en fördel genom universitetets vilja till variation och att sprida möjligheterna till utbyte bland de olika programmen. Kanske har jag ändå en chans!

 

Ju mer jag har tänkt på det, desto mer vill jag. Jag googlar runt för information, kikar på universitetets hemsida, pratar med vänner, med familj, drömmer mig bort. Och det känns riktigt bra. Sådär bra att jag börjar le stort och okontrollerat när jag tänker på det. Men sen kommer andra tankar in. Som att lämna Lund i ett halvår. Lämna mitt fina nya hem. Ska jag verkligen lämna det första hemmet här i Lund där jag faktiskt trivs riktigt bra, även om det bara handlar om att hyra ut rummet? Ska jag lämna alla vänner? Lämna Studentafton, det här fantastiska nya engagemanget som kommit att betyda så mycket? Lämna närhet till familj? Lämna allt. Men samtidigt vill jag våga. Ta chansen när den nu finns här. Möjligeheten att se mer av världen, att lära mig saker, växa och få möjligheten till en bredare utbildning, ett bredare kontaktnät. Nya vänner, nya upplevelser, nya lärdomar.

 

Jo. Jag vill. Klart att jag vill! Men sen är det också läskigt. Du lämnar hela ditt liv, om än enbart för 6 månader. All trygghet är hemma, och du vet egentligen inte alls hur det kommer bli. Klart det kan kännas lite läskigt. Men hela börja-om-på-nytt-grejen har jag ju ändå fått göra flertalet gånger i mitt liv. Jag är van vid förändring, och är inte rädd för det. Jag kan snarare verkligen uppskatta det. Jag ser förändring som en utmaning och ett äventyr, snarare än någonting jobbigt att behöva vänja sig vid. Så jag vill. Även om pirret i magen kommer att vara en kombination av exhalterad förväntan, lycka, nervositet och rädsla. 

 

Imorgon har jag ett uppföljningsmöte med det internationella kontoret där vi ska prata lite mer om de kurser jag valt ut och vad nästa steg i processen är. Jag hoppas verkligen att allting går an. För åh, vad jag verkligen kan se mig själv bo här! <3