Varnar i förväg för långt inlägg, haha, men min passion för dans och den här föreställningen är för stor för att inte få uttrycka mig i alla de ord jag kan tänkas komma på.

 

I somras satte vi på NICOSOFIE Dance Camp upp föreställningen Post Apocalypse, på 4 dagar. FYRA DAGAR. På måndag morgon kom vi alla till danssalarna fullkomligt ovetandes vad lägret skulle sluta i, vad vi skulle jobba med för material. På fredagen stod vi på scenen, redo att framföra en 20-minuter lång föreställning för en nästan fullsatt publik. 

 

Jag kan titta på den här videon hur många gånger som helst, och får en sådan underbar känsla i magen varje gång. Det här lägret är en av mina absoluta höjdpunkter under sommaren, och nog egentligen hela året. Det är helt otroligt vad dans kan föra samman människor, och låta oss tillsammans skapa en så bra föreställning som jag är så stolt över att få ha varit en del av. 

 

Tjejer och killar, från stora till små, samlades i danssalarna i timmar varje dag för att göra det vi älskar - dansa. Och det vi skapade, var magi. Efter att alla dansare gått in med sina ljuslyktor, virvlat runt omkring scenen, och stannar upp när Nicole, vid första ljudet av gitarren, reser sin arm mot taket. Allas blickar riktas mot denna enda arm, det enda som är i rörelse på hela scenen, i hela rummet... Wow.

 

Så vart är Sigrid någonstans då? Jo, mig kan ni peka ut när första låten kör igång på riktigt, 03:36. Då ser ni mig och Alice snurra in och ut ett par gånger. Första låten heter Tris, och åh vad jag älskar den. Efter att cresiendot avtagit kommer en av, enligt mig, föreställningens absoluta höjdpunkter. Under lägret får vi dansare inte bara lära oss koreografi, utan också skapa själva. Så i det här partiet ser ni alla dansare i mindre grupper, framföra någonting de tillsammans skapat. Även de allra minsta. 06:02 börjar jag och min grupp röra oss in på scen och befinner oss längst bak till höger. Jag tycker verkligen det är så vackert att se alla små grupper, göra så olika rörelser men att allt ändå fungerar och smälter samman. Åh, rysningar!

 

Nästa låt verkligen älskar jag! Telemiscommunications. Så bra låt! Här fick vi även dra in lite skådespel i början, när vi alla ska se upptagna ut, som stressade på en tågstation, vilket var så kul. Låten sjungs av Imogen Heap och börjar 08.12. Alla är så synkade i refrängen, så häftigt att se. Och snurrarna på "did I tell you I loved you today?" är helt på måfå - alla på scenen improviserar. Coolt va?

 

Men låten som följer var flera av våras favorit - för här handlade det verkligen inte om att se "fin" ut ;) Här ser ni mig återigen i den bakre raden och till höger, den som står och ej ligger ner. Denna koreografin som Sofie skapade, Splish! Splash! Sploo!, är så rolig att dansa och bara tappa kontrollen, haha! Start 12:08. Och ni ska bara veta hur jobbigt det var att ha de där två lyften inom loppet av typ 5 sekunder (14:30) i slutet av den koregrafin. Hua!

 

Nu kommer vi till streeten. Core. Riktigt svårt att inte känna sig svincool i den här koreografin, alltså. Och hur coolt är det inte när några tappra brudar ställer sig på huvudet med benen i luften?! Åh, vad ball jag hade känt mig om jag kunde varit en av dem, hehe. Efter den koregorafin är inte jag inne på scen igen förrän under Sweet Disposition, 20:19, och sedan i alla refränger av den låten.

 

And there you have it! Där är föreställningen jag tillsammans med så många fantastiska dansare och koregrafer satte upp på fyra, knappt fem dagar i somras. Och visst var det magi?