Eftersom alla luckor inte kan vara happy & cheerful (cuz that's not life, my darlings) väljer jag att nämna detta tidigt. Men vill ända ha med det för det är så oerhört viktigt, och ett växande problem bland så många unga i dagens samhälle. Me included.

 

Stress för mig är ett väldigt centralt problem i mitt liv. Jag lever med spänningshuvudvärk mer eller mindre varje dag. Stress ökar mina sömnbesvär och kan lämna mig oförmögen att somna i flera timmar vissa nätter. Jag biter ihop mina käkar så hårt i sömnen under de allra stressigaste perioderna att jag vaknar med smärta i käkarna, som att jag skulle ha tuggat på något riktigt segt i flera timmar. Jag lever också med magkatarr under flera perioder under året. De har ökat ganska kraftigt sedan jag började på universitetet (what a shock, right?), men innan jag började känna igen symptomerna för det blev jag en gång till och med tvungen att åka in till akuten på grund av den hemska smärtan, och fick spendera natten på sjukhus medan tester togs. Allt på grund av stress. 

 

Och jag är inte ensam. Så varför blir det så här? Och vad ska vi börja göra åt det? Det må låta fånigt för vissa och självklart för andra, men för mig har ett första steg varit att helt enkelt bli mer organiserad. Jag mår tusen gånger bättre så fort jag får ut saker i en anteckning, i en to-do-lista, i en strukturerad planering av tider i min kalender och ibland bara i en dagbok. Att skriva av sig av dagens händelser kan vara en sådan befriande känsla. Bara av att ha allting nedskrivet och slippa ha allting i huvudet och tänka: just det, det där ska jag göra, det måste jag komma ihåg. Jag gör oändligt många listor, ibland bara en helt vanlig dag över saker jag ska göra. Ibland en checklista där jag bockar av små moment i plugget, för att känna glädjen i att jag har fått någonting gjort snarare än bara se allt som ligger framför.

 

 

Något annat jag har blivit så illa tvungen att göra för att stressen över det blev fullständigt ohanterlig, är pressen på mig själv. Kanske ligger det bland annat i hela "jag flyttade hemifrån, fann mig själv, växte upp och blev mer mogen" men för första gången i mitt liv har jag börjat acceptera mig själv. Sluta se brister. Sluta se allt det jag inte uppnår och istället ser allt det jag faktiskt lyckas med. För mycket av det är fantastiska saker. Och det är okej att vara stolt över sig själv, och den personen du är. Och där har jag hamnat faktiskt, och jag är så väldigt stolt över att jag befinner mig där just nu. Att jag kan genomgå tuffa perioder, hårda ord från andra människor, att svikas någon närstående och inte gräva ner mig i mig själv, söka fel i mig själv utan se det från ett annat håll. I hela den utvecklingen har jag även börjat sänka kraven på mig själv. Jag behöver inte längre få det där högsta betyget varje gång, eller känna en sådan oerhörd besvikelse vid varje provresultat som i slutändan blev lägre än förväntat. Det går helt enkelt inte, och än mindre på universitetet. Här är pressen på att faktiskt hinna med att ens läsa och mer eller mindre lära sig allting nog till provtillfället utan att behöva lägga till betygshets i ekvationen också.

 

Jag tror att det i allra högsta grad handlar om att se in i sig själv. Analysera och inte vara rädd att handskas med alla jobbiga känslor som leder till den höga pressen. Roten till den ser olika ut för alla. För mig handlar den mycket om jobbiga saker från barndomen som för mig resulterade i vad jag brukar kalla 'duktig flicka-syndrom', blandat med mobbing under flera år från tidig ålder som resulterade i en känsla av att aldrig vara bra nog vad jag än gjorde och en förutfattad bild av att när du väl börjar prestera på en viss nivå förväntar sig alla du ska fortsätta göra det (vänner, lärare, föräldrar) och blir besvikna på dig skulle du inte leva upp till såväl deras som dina egna krav. 

 

 

Väldigt mycket av detta är jobbiga saker som fortfarande ligger djupt inom mig och som jag tänker på ofta. Men jag har lärt mig hur jag börja se på dem på ett mer positivt sätt och vända det från något som skapar problem och ett självplågeri, till en styrka. För några veckor sedan fick jag beskedet att jag, för första gången i mitt liv, blivit underkänd. Och på en tenta jag pluggade ihjäl mig till och trodde att jag hade klarat. Och jag blev återigen påmind om min utveckling i hur jag hanterade den situationen. Istället för att bli ledsen och besviken och fastna där tog jag direkt tag i det. Blev strukturerad, organiserad och tog mig igenom den veckan, gjorde omtentan och är nu 110% säker på att jag klarade det. Och jag känner att det är helt okej att det blev så. Jag ser det positivt: nu kan jag kursen dubbelt så bra. 

 

Stressproblem är ett helvete. I'll admit it. Jag lever i skiten varje tentaperiod. Varje gång någonting jobbigt händer i mitt liv reagerar min kropp inte med sorg, med ilska eller besvikelse. Den reagerar på alla dessa saker med stress. Som sagt: stress är ett väldigt centralt problem i mitt liv. Men jag har lärt mig att acceptera den. And so can you.