08 OCTOBER 2016 - 13:14
     
I torsdags hände någonting som bara inte får hända. Någonting som fortfarande sitter inbränt i mina tankar. Det har liksom inte lösts upp än. Det har gått från rädsla, till frustration, till lättnad att det inte blev värre, till att jag försökt skratta åt det, för att göra det hela lättare. Men till slut kommer jag fortfarande fram till samma slutsats: det här får bara inte hända.
I torsdagskväll var jag på väg hem från dansträningen. På grund av stress och oerhörd trötthet de senaste veckorna har jag stundvis behövt åka hem tidigare från träningen eller inte kunnat åka dit alls. Men äntligen hade jag energi. Äntligen kände jag glädje och hela kroppen längtade efter att få ta ut sig till det yttersta. Och det kändes så bra. Jag satt på tåget tillbaka till Lund med ett stort leende och i full fart att redigera en video från kvällens lyriska klass att lägga ut på Instagram. När jag kommer fram till Lund har klockan blivit 22.39 och min buss skulle gå 20 min senare. Jag knallar uppåt Lundagård i kylan och sätter mig inne i busskuren, huttrandes. Musiken i öronen, huvudet nere i mobilen, fortfarande i full fart att redigera videon.
Det dröjer inte många minuter. Sen står han framför mig. Den fulla mannen. Med sin hemska andedräkt och slöddriga röst. Först frågar han mig bara när bussen går, om den kommer snart. Men sen lämnar han inte. Mannen vägrar lämna mig i fred. Han fortsätter att stå precis framför mig där jag sitter på bänken, bara centimeter ifrån. Och så börjar det. Det hemska. Det som får mig att bli så obekväm. Det som får mig att bli rädd.
Mannen - som jag gissade var någonstans mellan 40-50 år gammal - börjar ge mig komplimanger. Säger jag är fin. Säger mina naglar är fina. Säger jag är precis en sådan tjej han vill gifta sig med. Säger han vill gifta sig med mig. Han vill ha mina barn. Han vill att jag ska följa med honom till Stockholm i helgen och hälsa på hans 18-åriga son. Han berättar hur han vill ligga och mysa med mig. Till synes verkar mannen först inte skrämmande, han utgör inte ett klart hot mot min säkerhet. Han är full, vinglig och kortare än mig själv. Men han gör mig oerhört obekväm, något han är medveten om när han pratar då han samtidigt fortsätter ursäktar sig själv. Jag är som fastfrusen av rädsla. Vad kommer han att göra? Så jag håller mig tyst, ser ner i mobilen, svarar inte på hans ord, ser mig runt omkring längs de mörka gatorna. Men de är tomma. Nästintill ingen rör sig omrking oss. Och då blir jag rädd.
Rädd att göra motstånd. Rädd att be honom gå, be honom lämna mig ifred. Be honom flytta sig bort för att hans äckliga andedräkt och trakasserier är obehagliga. Jag bad inte om dem. Jag ville inte ha dem. Jag ville inte prata med honom. Jag önskade inte det här. Jag kollar på klockan. Bussen ska vara här om tre minuter. Men mycket kan hända på tre minuter. Tänk om han slår till? Tänk om han börjar försöka ta av mig mina kläder? Tänk om han blir aggresiv, våldsam? Tänk vad som skulle kunna hända på tre minuter, utan någon att skrika på för hjälp...
Jag tar snabbt upp Snapchat på mobilen och börjar filma små snuttar i smyg. Dokumentera hans ord, om det skulle behövas. Känna tryggheten i att någon av mina vänner och bekanta i Lund ser vart jag är, vad som händer och förstå att om jag inte skulle svara i telefonen kanske någonting har hänt. ÄNTLIGEN ser jag bussen närma sig, just precis när han lägger en hand på min axel och jag reser mig hastigt, går snabbt ifrån honom. Bussens dörrar öppnas, jag blippar mitt kort och går med snabba steg långt bak i bussen där det sitter en ung tjej och kille i min ålder, sätter mig på en ledig plats och sätter väskan på sätet bredvid. Jag hoppas med allt jag har att mannen, som också han går på bussen, sätter sig ned och slutar prata med mig.
Men hans steg närmar sig. Och när han står i gången precis bredvid mitt säte, stannar han. Tittar på mig. Petar på min arm med sitt äckliga finger, säger "Du...". Och då. Då vågar jag göra motstånd. Här, bland människor. Bland vittnen. Här kan han inte göra mig illa. Jag säger ifrån direkt. Ber honom sluta, säger att han verkligen börjar göra mig obekväm just nu, att jag inte vill mer. Tjejen bakom mig hoppar in så fort hon inser vad som händer, säger åt honom att sluta. Killen bredvid oss reser sig hastigt och säger sluta till mannen. Hon vill inte. Men mannen fortsätter. Bussen har knappt hunnit röra sig 20 meter från hållplatsen innan den tvärt stannar, och chauffören ropar argt mot mannen. "Vad håller du på med? SLUTA! INTE I MIN BUSS! Sådär gör man inte. Lämna dem ifred! Sätt dig ner och stör inte de andra! Jag kan ringa polisen!". Mannen försöker slöddra någonting tillbaka. "Det är inte acceptabelt! SLUTA prata emot! Du har två alternativ: sätt dig ner och var tyst och lämna tjejen ifred eller gå av bussen!".
Jag kände mig genast lugnare efter att ha fått sådant stöd från både passagerare och chauffören, även om jag önskar att hon hade slängt ut honom direkt på grund av vad han gjort mot mig. Istället sätter sig mannen längst fram i bussen och vi åker vidare. Jag tackar snabbt de runt omkring mig med ett leende. De ler tillbaka. Tanten på sätet framför mig som suttit tyst fram tills nu, vänder sig mot mig och börjar prata om hur man bara ska lämna honom i fred, inte tjata så mycket. Man gör det ju bara värre när man blir arg på honom. "Jo", säger jag, "men han måste ju samtidigt förstå att det inte är okej att göra så som han gör". Hon nickar och skrattar till. "Du var nog lite för söt, förstår du! Ta det som en komplimang!". Med de orden vänder hon sig tillbaka i sitt säte, och lämnar mig med en klump i magen tung som en sten. En komplimang? Skämtade hon?
Att vissa människor kan vara så fruktansvärt trångsynta. Ålder spelar ingen roll - att man inte kan förstå att det finns ingen ursäkt. Att det är fel! Att det är oacceptabelt. Att det spelar ingen roll hur någon ser ut. Det är ingen som helst ursäkt att bete sig som mannen hade gjort. Att trakassera är aldrig okej, oavsett situation. Och att försöka vrida på det till någonting positivt, att se en situation som denna som en komplimang för mitt yttre? Hennes kommentar gjorde mig så förargad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. För jag har hört den förut. När jag blev tafsad på vid Malmö Centralstation på väg hem från en dansklass tidigare i våras. Jag hörde direkt av mig till en killkompis som svarade "Hahaha, ta det som en komplimang! Du har en snygg röv ;)". SKÄMTAR NI?!
Trakasserier har blivit vardagsmat för unga tjejer. Det har blivit så vanligt i dagens samhälle att människor numera rycker på axlarna. Tänker "Jajaja, det är väl inte så farligt? Bara ignorera dem. Det är väl inte så svårt? Skit i det bara.". Men att aldrig säga ifrån, är ju att ge dem allt utrymme att fortsätta. Få dem att tro att det är okej. Det har alltså blivit så att istället för att säga ifrån, ska vi helt enkelt bli glada över den hårda ofrivilliga beröringen. Över kommentarerna vi inte ville ha. Över rädslan vi inte ville känna. Vi ska vara TACKSAMMA. För det är ju komplimang! Att mannen på 45 bast ville ligga med mig, ha mina barn och gifta sig med mig är ju ett tecken på att jag är en söt tjej. FYFAN VAD UNDERBART ATT HÖRA! Jag är så glad att han sa så, för nu har jag bekräftelse på att mitt yttre är attraktivt! Det är ett SKÄMT! Ingen som råkar ut för trakasserier kommer någonsin att se det på så vis.
Bussresan fortsätte, och även om mannen inte längre stod några cm ifrån mig skakade jag fortfarande av rädslan att han skulle följa mig hem. Livrädd att han skulle gå av på samma hållplats som mig. Att han inte skulle lämna mig ifred. Känslan av att vara så fruktansvärt maktlös, försvarslös och kränkt. Jag bad inte om det här. Han förstörde en kväll fylld med så mycket glädje, och lämnade mig tom. Ensam. Rädd. Ledsen. Frustrerad. Arg. Han sitter där på bussen, vrider sitt självbelåtna ansikte mot mig och flinar. Skickar slängkyssar och skrattar innan han vänder sig tillbaka. Jävla äckel... Vid varje stopp höll jag andan, hoppades att det var här han skulle av. Inte förrän två hållplatser innan jag skulle av, ser jag mannen börjar resa sig från sitt säte, just när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Han går av bussen. Dörrarna stängs. Och bussen rullar igen. Den äckliga mannen, hans kommentarer och flin lämnas bakom oss. Lättnaden sköljde direkt över mig och jag kunde äntligen andas ut. Slappna av. Och tårarna gav efter. Det var som att jag hade hållit andan den senaste halvtimmen sedan han först kom fram till mig.
Några minuter senare är jag hemma. Lättad. Men omskakad. Några vänner har skickat meddelanden och frågat hur jag mår. Men på sätt och vis vet jag inte vad jag ska skriva. Mannen skadade mig inte fysiskt, men psykiskt är jag utmattad, samtidigt som jag känner mig piggare än någonsin, trots att klockan är halv tolv och min tre timmar långa träning slutade för flera timmar sedan. Jag borde vara hur trött som helst. Men allt jag kan göra är att stirra rakt framför mig. Jag tänker på allt som hade kunnat hända, hade bussen inte kommit. Hade mannen tröttnat på min ignoration och blivit arg, blivit fysisk. Försökt våldta mig. Jag klär av mig och ställer mig i duschen. Och jag känner mig äcklig. Han fick mig inte att känna mig söt. Han fick mig att känna mig äcklig. Men tydligen, så ska jag ju bara "ta det som en komplimang"...